Varför djurförsök?

Djurförsök

Djurförsöksetisk nämnd

Lagen kräver etisk prövning av djurförsök

Det är förbjudet enligt lag att genomföra djurförsök i Sverige utan att dessa har granskats och godkänts i förväg. Landets djurförsöksetiska nämnder har till uppgift att väga nyttan av försöken mot lidande för djuren.

Av de ungefär 2 100-2 200 ansökningar som lämnas in till landets sju regionala djurförsöksetiska nämnder varje år godkänns mer än 95 procent. Men vägen dit innebär oftast en hel del arbete från forskarnas sida. Faktum är att kompletteringar eller förändringar krävs för de flesta ansökningar.

Grundlig utredning
Nämnderna har 14 ledamöter. De sammanträder ungefär en gång i månaden. För att alla ärenden ska hinnas med är varje nämnd uppdelad i flera beredningsgrupper som ser till att ansökningarna är korrekta, begripliga och fullständiga.

– Vi sätter oss in i varje ärende, oavsett om de är enkla eller komplicerade. För allt som är lite oklart vänder vi oss till den sökande och begär kompletterande information, säger Mats Sjöquist, som under många år var forskarrepresentant i Uppsala djurförsöksetiska nämnd.

Regeltrots kan ge fängelse

Detta innebär att när ansökningarna väl ligger på bordet vid nämndmötet är de flesta oklarheter uppklarade. Detta är en förklaring till att avslagen är så få. Nämndens beslut är bindande. Den som trotsar dem bryter mot lagen och riskerar böter eller till och med fängelse.

Under den tid som Mats Sjöquist har jobbat med djurförsöksetiska frågor har han sett att medvetenheten och engagemanget hos forskarna har ökat.

– Vi får fler och fler forskare som är duktiga på att planera försök och skriva ansökningar som snabbt kan godkännas. Framför allt har de som gör många ansökningar märkt att det blir mycket mindre jobb för dem om de sköter det här ordentligt.

Sedan januari 2013 finns också en central djurförsöksetisk nämnd som kan överpröva besluten från de regionala nämnderna.

Så funkar nämnderna

Kravet på etisk prövning gäller vid försök med levande däggdjur, fåglar, kräldjur, groddjur, fiskar och rundmunnar. Sex regionala djurförsöksetiska nämnder hanterar ansökningarna. Överklaganden av besluten prövas av en central djurförsöksetisk nämnd.

Djur som ingår i djurförsök räknas som försöksdjur och djurförsök ska prövas i de djurförsöksetiska nämnderna. Endast vissa djurförsök är undantagna från kravet på etiskt godkännande från en regional djurförsöksetisk nämnd. Detta gäller försök på

  • privatägda djur som hålls i sin vanliga miljö
  • fritt levande vilda djur
  • djurparksdjur
  • djur i undervisning

Även om det är ett undantag från prövning i djurförsöksetisk nämnd räknas djuren som försöksdjur.

Djurförsöksetiska nämnder sedan 1979
Nämnden ska vid prövningen väga försöksdjurets lidande mot den nytta som försöket kan komma att resultera i för människor, djur eller miljö.

Lagen om djurförsöksetisk prövning infördes 1979, och omformades 1989, 1998 och 2013. Från juli 2018 gäller en ny lag.

Nämnder för olika regioner
I Sverige finns det sex regionala djurförsöksetiska nämnder med ansvar för varsin region: Umeå, Göteborg, Linköping, Malmö/Lund, Stockholm och Uppsala.

Vissa ansökningar prövas av särskilt utvalda nämnder oavsett var i Sverige försöken kommer att genomföras.

Uppsala djurförsöksetiska nämnd prövar alla ansökningar som handlar om veterinärmedicinska läkemedel. I Uppsala prövas även ansökningar som innebär dispens från destinationsuppfödning. Destinationsuppfödning innebär att djuret föds upp med syftet att användas i djurförsök. Det gäller möss, råttor, marsvin, hamstrar, ökenråttor, kaniner, hundar, katter, illrar, vaktlar och primater, samt alla genetiskt modifierade ryggradsdjur. Däremot behöver inte till exempel kor, grisar och hästar vara destinationsuppfödda.

Stockholms djurförsöksetiska nämnd prövar ansökningar om dispens från bestämmelserna om immuniseringar.

Även Umeå djurförsöksetiska nämnd har ett specialuppdrag. Den prövar alla djurförsök inom Försvarsmaktens område.

Sammansättning i nämnderna
Varje nämnd har 14 ledamöter:

  • två jurister (ordförande och vice ordförande)
  • sex forskare, försöksdjurstekniker eller försöksdjurspersonal
  • sex lekmän som representerar allmänheten samt djurskyddsorganisationer

Varje ledamot har en personlig ersättare.

Antal ärenden i de djurförsöksetiska nämnderna

Källa: Jordbruksverket.

Antalet ansökningar till de de djurförsöksetiska nämnderna har gått ner de senaste åren och Jordbruksverket har inget svar på varför det är så. En anledning kan vara att de avgifter som tas ut för djurförsöksetisk prövning har höjts. Det är möjligt att att ansökningarna har blivit mer omfattande sedan avgiften höjdes och att ansökningarna nu gäller godkännanden som kan genomföras under fem år istället för tre år som tidigare.

Central nämnd överprövar

Forskare som inte är nöjda med ett beslut i en regional djurförsöksetisk nämnd kan överklaga det till den centrala djurförsöksetiska nämnden.

I januari 2013 inrättades den centrala djurförsöksetiska nämnden och under de första fem åren har den hanterat ett fyrtiotal överklaganden.

– Ett syfte med överprövningen är att få fram prejudikat som de regionala nämnderna och forskarna sedan kan vägledas av i andra ansökningar och beslut, säger Mats Sjöquist, vetenskaplig sekreterare i den centrala djurförsöksetiska nämnden.

Beslut som överklagas har till exempel gällt ovanliga metoder för blodprovstagning. En annan fråga som har återkommit under åren är hur omfattande en djurförsöksetisk ansökan får vara. I vissa fall kan en ansökan gälla tiotusentals djur eller djur av olika djurslag. Det innebär oftast att djuren sedan ska delas in i undergrupper där de hanteras på olika sätt. En mycket omfattande ansökan kan vara svår för de djurförsöksetiska nämnderna att överblicka och det kan även leda till problem när djurhusets personal ska tolka hur djuren i grupperna ska hanteras.

– Men det har även varit svårt för oss i den centrala nämnden att ta fram kriterier för hur stor en ansökan får vara. Det behöver bedömas från fall till fall.

Nämnden består av en ordförande och sex ledamöter, varav fyra är forskare och två är lekmän. Det är enbart forskare som kan överklaga beslut till den centrala djurförsöksetiska nämnden. Under de första fem åren har hälften av ärendena avslagits även i den centrala nämnden. I hälften av fallen har forskaren fått rätt och därmed möjlighet att gå vidare med sitt försök.

Utvärderar i efterhand

Centrala djurförsöksetiska nämnden ska också utvärdera vissa genomförda djurförsök. Det gäller försök med avsevärd svårhetsgrad för djuren, försök på primater och försök som de regionala nämnderna anser är av principiell betydelse. Eftersom de flesta djurförsöksetiska tillstånd gäller i fem år är det först under 2018 som dessa utvärderingar tar fart. Ett trettiotal ärenden från 2013 har utvärderats och på tur står ett hundratal från 2014.

– Vi utvärderar att försöken har utförts på ett sätt som stämmer med vad som står i den etiska ansökan. Vi månar om att bygga en lärandekultur så att vi tar vara på kunskap till framtida forskning med djurförsök, säger Mats Sjöquist.

Väger nytta mot lidande

Zebrafiskar, grodor, paddor, kaniner, katter, höns, kor, hästar, getter, illrar och laxar med fler. Många olika djur förekommer i ansökningshandlingarna om djurförsök. Men mest handlar det om möss och råttor i de cirka 300 ärenden som Uppsala djurförsöksetiska nämnd tar ställning till varje år.

Fjorton ordinarie ledamöter i nämnden har ansvaret för att väga dessa djurs lidande mot nyttan av försöken. Mats Sjöquist, professor och föreståndare för Nationellt centrum för djurvälfärd vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, var i många år en av forskarrepresentanterna i nämnden.

– Det var här i Uppsala som försöksverksamheten med en nämnd startade 1976. Kritik mot djurförsök har alltid funnits, och försöksverksamheten tillkom på initiativ av forskare som ville hålla en hög etisk standard på försöken, säger han.

Ansökningar bedöms omsorgsfullt

Mats Sjöquist betonar att arbetet i de olika nämnderna kan skilja sig åt. I Uppsala är nämnden oftast överens när beslut fattas. Och ärendena förbereds noga i beredningsgrupper där de gås igenom grundligt.

Det är sällan som ansökningar avslås helt, däremot måste de oftast kompletteras eller ändras. Forskare kallas in för att muntligt redogöra för sitt försök om det finns oklarheter.

– Vi har naturligtvis olika åsikter i nämnden, men jobbar systematiskt på att skapa ett positivt klimat och undvika personkonflikter oss emellan. Vi har alla det gemensamma målet att varje ansökan ska bli så väl genomlyst som möjligt, förklarar Mats Sjöquist.

Många försök utan lidande

Anita Wengdell har varit engagerad i nämndarbetet i nästan 30 år som lekmannarepresentant för Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund (SDR) och Svenska djurskyddsföreningen.

Många av försöken som nämnden tar ställning till är förhållandevis enkla och inte särskilt kontroversiella, påpekar hon.

– När man ser statistiken på hur många försöksdjur som används, ska man vara medveten om att väldigt många inte utsätts för plågsamma försök. Det är lätt att tro annorlunda, säger Anita Wengdell.

Som exempel nämner hon utsättning av lax i fiskodlingar vilket enligt svensk definition räknas som djurförsök, liksom försök med nya typer av beten eller foder för till exempel kor och hästar.

”Lidandet för djuret måste vägas mot syftet, vilket försök det än gäller.”

– Lidandet för djuret måste vägas mot syftet, vilket försök det än gäller. Men även ett till synes okomplicerat försök utan lidande för djuret ska ifrågasättas om syftet är otydligt, tillägger Mats Sjöquist.

Syftet granskas
Han bläddrar i pappersbunten med ärenden och pekar på ett där syftet är att undersöka vilken typ av foder hästar föredrar att äta. Nämnden måste ta ställning till om ett sådant försök är av allmänt intresse.

– Vid en första anblick kan man tycka att det är väl bra att veta om hästar gillar 55 eller 75 procents torrfoder, men om det är ett sätt att få travhästar att springa ännu fortare, eller att göra utfodringen så bekväm som möjligt, då börjar syftet bli lite mer haltande, säger Mats Sjöquist.

– Man kan också förstå syftet bättre genom att titta på vem som betalar forskningen, inflikar Anita Wengdell.

Allmännytta
Allmännytta och syfte – det är de vägledande orden för nämndens ledamöter.

– Ett viktigt, men svårt problem när vi ska bedöma allmännyttan, är mellan tillämpad forskning och grundforskning, menar Mats Sjöquist.

Tillämpad forskning är till exempel när en forskare vill pröva om ett ämne kan minska tillväxten av cancerformer som drabbar barn. Då är det lätt att se en allmännytta.

Grundforskning kallas det när man systematiskt och metodiskt söker efter ny kunskap utan någon praktisk användning i sikte. Det handlar ofta om att ifrågasätta gamla sanningar. Genombrott inom grundforskningen kan många gånger ge stora steg framåt i utvecklingen.

”Ett lyxproblem för raskattföreningar” 

Titt som tätt ställs nämnden inför svåra överväganden. Andra gånger är det lättare att ta ställning. För att lösa människors lyxproblem ska inte djur användas. Det är Anita Wengdells bestämda uppfattning. Hon minns ett ärende om honkatters infertilitet, det vill säga oförmåga att bli dräktig.

– Det handlade om att hitta orsakerna bakom varför katter som löper normalt och som parar sig ändå inte blir dräktiga. Varför i hela friden ska man lägga ner pengar på den typen av försök när man vet hur många katter som överges varje år och behöver ett hem? Det är ett lyxproblem för raskattföreningar, och i sådana fall har jag reserverat mig och i bästa fall fått fler med mig.

Dialog med forskarna
I den ansökningsblankett som varje försöksledare ska fylla i till nämnden finns bland annat uppgiften om ringa, måttlig eller avsevärd svårhetsgrad på försöket. Bakom avsevärd finns lidande med i bilden.

– Alla försök måste vara väl genomtänkta. Ju större risk för lidande, desto tydligare är kraven på att vi måste förstå vad som händer med djuren, hur länge de får användas och när försöket absolut måste avbrytas, säger Mats Sjöquist

Nämnden är noga med att så kallade end-points ska anges, alltså hur och när djuret ska avlivas om allmäntillståndet försämras.

– Ibland föreslår vi inledande studier med några få djur för att få kunskap om hur djuren kommer att reagera och må. Dialogen med forskarna är mycket viktig, säger han.

Sätter gränser för tumörstorlek

Många djur, de flesta möss och råttor, används till diabetes- och cancerforskningen.

– Visst kan det vara plågsamt för djuren att de görs till diabetiker eller blir cancersjuka, och vi försöker till exempel sätta gränser för hur stora tumörerna får bli för att undvika så mycket lidande som möjligt. Ändå – i de här fallen, där man kanske kan komma fram till ett botemedel för cancersjuka barn, är syftet gott och jag kan acceptera ett visst lidande, säger Anita Wengdell.

– För mig är det enkelt, fyller Mats Sjöquist i. Kan jag lindra lidandet för människor eller för andra djur med några väl genomtänkta djurförsök, då är de motiverade. Insulinet upptäcktes med hjälp av djurförsök, men bland diabetiker är överdödligheten fortfarande stor och lidandet ofta livslångt.

Alternativa metoder då?

– Andra metoder ska alltid anges i ansökan, men ofta finns det inga alternativ till de försök vi har att bedöma. Kanske börjar ett forskningsprojekt med cellstudier, men i slutfasen kontrolleras resultaten i djurförsök, säger Mats Sjöquist.

– Det har hänt att vi fått någon ansökan där det står att andra metoder är för dyra. Det finns absolut inget stöd i lagen för sådana skäl. Finns andra metoder ska de användas. Punkt slut, säger Anita Wengdell bestämt.

Tycker du att den här texten var hjälpsam och besvarade din fråga?

Relaterad läsning