Varför djurförsök?

Djurförsök

Några röster

Vad tycker folk?

Så tycker svenskarna

Sju av tio svenskar accepterar djurförsök inom medicinsk forskning om syftet är att få mer kunskap om sjukdomar och hur de kan förebyggas och botas. Unga är mer negativa än äldre.

Det framgår av undersökningen ”Allmänhetens syn på djurförsök” som Vetenskapsrådet genomförde med hjälp av Vetenskap & Allmänhet år 2008. Resultatet är ungefär på samma nivå som 1992 när svenskarnas attityd till djurförsök senast mättes.

Unga mer negativa än äldre

Ungdomar är de som är mest negativa till djurförsök. På frågan om djurförsök är acceptabelt i medicinsk forskning säger 36 procent av de som är mellan 16-29 år att det inte är okej. Bland de som är 30-44 år är det 17 procent som svarar nej.

Många tänker på medicinsk forskning – och smink

De flesta människor associerar ordet djurförsök med medicinsk forskning, men många associerar också till smink och hygienprodukter, visar undersökningen. Detta trots att testning av kosmetika på djur varit förbjudet i Sverige sedan 2004.

”…forskarsamhället måste bli bättre på att informera om djurförsök”

Undersökningen visar också på att forskarsamhället måste bli bättre på att informera om djurförsök, det tyder associationerna till smink tydligt på.

I undersökningen telefonintervjuades 1 026 svenskar i åldersgruppen 16 år och uppåt och de svarande utgör ett representativt urval av den svenska allmänheten.

Europeisk undersökning

Forskare bör få utföra försök på mindre djur som möss om det kan öka kunskapen om människors hälsoproblem. Det menar två av tre européer som deltagit i EU-kommissionens Eurobarometer om vetenskap och teknik från 2010.

Stödet för försök på större djur är betydligt mindre.

Inställningen till djurförsök i forskningen varierar kraftigt mellan olika länder i Europa. Mer än 80 procent av estländarna som deltagit i studien är positiva till djurförsök på möss för att öka kunskapen om människors hälsoproblem. Det kan jämföras med knappt hälften av de svarande i Luxemburg och drygt sju av tio av de svenska deltagarna i studien.

Mindre stöd för försök på apor

Stödet för djurförsök på större djur som hundar och apor är betydligt mindre. Knappt hälften, 44 procent, stöder sådana djurförsök medan 37 procent är emot. Störst är stödet i Spanien där två av tre svarande är positiva, jämfört med endast 29 procent i Luxemburg. Av de svenska deltagarna i studien stöder 45 procent djurförsök på större djur och nästan lika många är emot.

Män mer positiva till försök

Eurobarometern visar också på andra typer av skillnader i inställningen till djurförsök. Män är till exempel mer positiva till djurförsök än vad kvinnor är. Nästan hälften, 49 procent, av männen stöder djurförsök på större djur jämfört med 39 procent av kvinnorna. Personer i chefsställning och människor som är intresserade av forskning har också en mer positiv inställning till djurförsök.

Jämfört med Eurobarometern från 2005 har andelen som stöder djurförsök i forskningssyfte inte förändrats. Däremot har andelen som inte stöder djurförsök ökat med 3 procent.

De har olika syn på djurförsök

Djurförsök väcker många etiska frågeställningar. Pernilla Nordström, ledamot i Djurens rätts förbundsstyrelse och Lars Klareskog, professor i reumatologi vid Karolinska institutet, har båda utgått från etiska argument för att komma fram till helt skilda ställningstaganden.

Pernilla Nordström har så länge hon kan minnas reagerat över när djur far illa. Engagemanget bidrog till att hon 1991 gick med i Djurens rätt. När hon började läsa praktisk filosofi på universitetet fördjupade hon sig i djuretiska frågor. Idag arbetar hon som gymnasielärare i religion, filosofi och historia och är sedan 2007 ledamot i en djurförsöksetisk nämnd.

– Innan dess hade jag en liknande inställning som de flesta människor har, alltså att djurförsök är något nödvändigt ont. Men efter att ha suttit i nämnden några år och sett hur många försök som godkänns trots att djur utsätts för mer lidande än nödvändigt har min inställning blivit mer kritisk, säger hon.

Patienter led
Lars Klareskog har en annan bakgrund. Han är läkare och har forskat om reumatiska sjukdomar sedan 1980-talet. När han började intressera sig för reumatiska sjukdomar var patienter med reumatiska sjukdomar lågprioriterade och många led mycket. Tack vare den forskning han och hans kolleger har gjort sedan dess har nya behandlingsmetoder utvecklats som underlättar livet mycket för personer med dessa medfödda sjukdomar.

– Djurförsök har varit nödvändiga för att öka kunskapen om de här sjukdomarna och för att hitta nya terapimetoder. I valet mellan människors hälsa och utveckling av nya läkemedel med hjälp av laboratoriemöss tycker jag att valet är tämligen enkelt.

Vems liv väger mest?

Pernilla Nordström håller inte med. Hon tycker att det är viktigt att fundera på varför ett människoliv skulle vara mer värt än ett djurs. Hon anser att djur liksom människor har grundläggande intressen som de vill tillfredsställa. Det som avgör en individs moraliska status är dess upplevelseförmåga. Om en individ har förmåga att känna smärta och lust har den vissa grundläggande intressen, exempelvis att undvika lidande.

”Alla individer tenderar att värdera sina egna liv högst.”

– Alla individer tenderar att värdera sina egna liv högst. Skulle man fråga en mus skulle den förmodligen inte tycka att en människas liv var mer värt än sitt eget, säger hon.

Olika syn på rättigheter
Frågan om djurs och människors rättigheter är en central skiljelinje. Om djur har vissa rättigheter, har då antilopen en rättighet att inte bli uppäten av lejonet, undrar Lars Klareskog. Han ser djurförsök som en direkt följd av domesticeringen av djur. Domesticering innebär att vilda djur utvecklas till husdjur, något som människan sysslat med under 10 000 år. De mest typiska exemplen är hundar, kor, hästar och grisar.

– Om vi accepterar domesticering som princip måste vi också acceptera att vi utför djurförsök. Det betyder inte att vi har rätt att behandla försöksdjuren hur som helst. De ska ha ett lagligt skydd liksom alla andra djur som hålls i fångenskap, säger han.

Här har forskaren och djurrättsförespråkaren helt olika ståndpunkter. Pernilla Nordström menar att många helt oreflekterat utgår från att människors lidande är viktigare än djurs och att ett människoliv har högre värde. Men smärta och lidande är något ont vi bör minimera oavsett vem som upplever det. Därför tycker hon att det är svårt att etiskt rättfärdiga försök på djur.

– Det är lätt att förespråka djurförsök om det gäller individer man inte har någon relation till men om det gällde ens eget husdjur, en själv eller någon anhörig skulle de flesta tänka annorlunda. Att begränsa moralisk status till arttillhörighet, utan att kunna ange en moraliskt relevant egenskap som alla individer inom den arten har och inga andra varelser har, är artdiskriminering.

Han utgår från patienten
Motsättningen handlar mycket om perspektiv. Lars Klareskogs utgår från patienten. Om man kan förbättra livssituationen för en sjuk person bör man göra det. Han är bestämd motståndare till att använda djurförsök för kosmetika utan medicinska syften. Däremot ser han inget alternativ för läkemedelsutveckling. Enligt honom finns det tre val. Antingen avstår man – med de följder detta får för individer som är drabbade av sjukdomar som idag saknar läkemedel. Eller så gör man försök med nya läkemedel direkt på dessa medmänniskor utan tidigare prövningar på djur. Eller så genomför man djurförsök.

– Med mitt synsätt är det enda rimliga moraliska valet att välja djurförsök. Därefter blir det en bedömningsfråga vilka djurförsök man kan och bör göra för att bedriva en så effektiv forskning som möjligt.

”Ambitionen ska vara att minska det lidande som följer av sjukdom hos såväl människor som djur”

Ambitionen ska vara att minska det lidande som följer av sjukdom hos såväl människor som djur, säger han.

Hon utgår från lidandet
Pernilla Nordström utgår istället från lidandet. Ett djur ska inte behöva lida för att utveckla läkemedel för människor. Hon kan tänka sig djurförsök för djurets eget bästa, men ser helst att andra djurförsök ersätts av djurfria metoder. Hon använder själv läkemedel som är utvecklade med djurförsök, men skulle välja mediciner framtagna utan djurförsök om de fanns.

Pernilla Nordström är övertygad om att det går att utveckla läkemedel utan att utsätta djur för lidande och pekar på de alternativa metoder med cellodlingar och datorsimuleringar som finns. Hon är kritisk till att så lite resurser satsas på djurfria metoder och anser att det är en fråga om inställning från forskare och politiker.

– Jag är utvecklingsoptimistisk och tror att de flesta djurförsök kan ersättas med djurfria forskningsmetoder. Det som krävs är politisk vilja och en öppenhet för alternativa metoder bland forskare. Många kör på i gamla hjulspår och använder djurförsök för att det är den enda metoden som gäller i forskarvärlden, säger hon.

Han håller inte med
Det här kan Lars Klareskog inte hålla med om. Han tycker det är helt verklighetsfrånvänt att hävda att djurförsök kan ersättas med djurfria metoder.

– Det här är bara nonsens. Och värre än så. Det är en enorm hybris. Att tro att vi kan förstå den enorma komplexitet som evolutionen har byggt upp på så många år. För mig är det obegripligt hur man kan hävda detta på ett seriöst sätt.

Enligt utilitarismen, som är en nyttomoralisk lära, ska man sträva efter att så många som möjligt når ett överskott av välbefinnande i relation till lidande. Men varken djurrättsförespråkaren eller forskaren tycker att det är en princip som är oproblematisk. Pernilla Nordström menar att många använder sig av nyttoetiska argument för att rättfärdiga djurförsök.

– De här argumenten handlar ofta om en förenklad bild av djurförsök där en begränsad mängd djur utsätts för försök som kommer att gagna en betydligt större mängd människor. Så är det inte. Bara i Sverige handlar det om en miljon försöksdjur som dör varje år. Det betyder att vi på nio år har dödat och plågat lika många individer som hela Sveriges befolkning.

Pernilla Nordström menar att en naturlig konsekvens av dessa nyttoetiska argument är att man då också ska vara beredd att offra en liten mängd människor för att rädda många människors liv. Men detta är det få som skulle acceptera. Lars Klareskog tycker inte heller att nyttoetiska argument kan användas fullt ut.

– Jag har den bestämda åsikten att man inte kan ägna sig åt sådana matematiska övningar. Om en människa är väldigt sjuk har vi ett moraliskt ansvar att lägga mer resurser på att hjälpa den individen än på att optimera det dagliga livet för hundra andra.

Finns det något i den andra sidans argumentation som du kan ta till dig?

”Jag kan förstå att man kan hävda ett förbud mot djurförsök om man också accepterar konsekvenserna”

– Jag kan förstå att man kan hävda ett förbud mot djurförsök om man också accepterar konsekvenserna, alltså att man också tar bort all djurhållning och att man inte kan fortsätta med att utveckla läkemedel, säger Lars Klareskog.

– Jag kan ha förståelse för att läkemedelsindustrin idag är beroende av djurförsök men jag hoppas att framtiden kommer se annorlunda ut så att ingen behöver lida, säger Pernilla Nordström.

Patienter och djurvänner

Vad tycker Handikappförbunden?

”Handikappförbunden anser att medicinsk forskning är livsviktigt för personer med kronisk sjukdom eller funktionsnedsättning. Försök på djur är nödvändig i merparten av den biomedicinska forskningen.

Djurförsök genomförs bland annat för att identifiera grundläggande orsaker till olika sjukdomar.

Forskningen har, utifrån djurförsök, gjort viktiga framsteg för att finna botemedel eller förbättrade behandlingsmöjligheter. Nya läkemedel har revolutionerat vården. För personer med svåra sjukdomar har det lett till bättre hälsa och livskvalitet.

Bra djurförsök förutsätter gott djurskydd. Sverige har en av världens mest stränga lagstiftningar på djurskyddsområdet. Användningen av försöksdjur begränsas till vad som är absolut nödvändigt. Enligt djurskyddslagen får djurförsök bara göras om det inte finns något annat känt sätt för att nå samma resultat. Handikappförbunden stödjer den principen. Hårddraget handlar det om möss eller människor. Utan djurförsök skulle vi inte ha dagens moderna behandlingar. Hoppet skulle släckas om att finna lösning och bot på flera av våra vanliga folksjukdomar.”

Från Handikappförbundens webbplats: www.hso.se

Vad tycker organisationen Djurens rätt?

”Vi arbetar för ett avskaffande av alla djurförsök som inte ligger i djurindividens intresse.

Grunden för Djurens Rätts djursyn är att djur har rätt att bete sig naturligt och måste respekteras som unika individer. Djur är kännande varelser med intressen och behov som måste tillgodoses. Djur som utnyttjas i djurförsök har också förmågan att uppleva, att känna lidande och lust. Men djurförsök innebär att djur utsätts för lidande, och Djurens Rätt anser att detta är oacceptabelt.”

Från Djurens rätts webbplats: www.djurensratt.se

Kajsa lever med värk

– Att det nu finns nya, effektiva mediciner för bland annat min sjukdom visar ju att försöken inte görs ”i onödan”, säger Kajsa som har lidit av ledgångsreumatism sedan hon var barn.

Hon ser det som självklart att kroniskt sjuka gör sina röster hörda i debatten kring djurförsök.

Om du träffar Kajsa på jobbet eller när hon leker med sina två barn är chansen stor att du uppfattar henne som vilken frisk tjej som helst. Men faktum är att hon lider av en svår kronisk sjukdom: ledgångsreumatism – en folksjukdom som inte bara ger ledstelhet och smärta utan också djup trötthet när den härjar som värst.

Bra dagar, dåliga dagar
Idag jobbar Kajsa halvtid som socionom. För det mesta orkar hon med den dubbla rollen som yrkeskvinna och småbarnsmamma, förutsatt att programmet lämnar plats för vila och rörelseträning. Jobbigast brukar det vara på morgnarna eftersom det tar någon timme att övervinna stelheten i kroppen.

Men det kommer också perioder då allt måste vänta eftersom orken bara inte finns där. Ett annat hinder är hennes dåliga höfter – den ena blev så nedsliten av sjukdomen att den fick bytas ut mot en protes.

– Vissa dagar har jag mer ont än andra, kanske haltar och går dåligt för att en höft gör så ont. Småsaker som att öppna burkar, bära matkassar och kliva i och ur bilen är ofta bekymmer.

Intresserad av forskning
Kajsa följer forskningen om ledgångsreumatism – dels genom medierna, dels med hjälp från sina läkare och Reumatikerförbundet.

– Det känns som att min kropp är sliten och viss smärta och trötthet kanske jag måste dras med, men jag hoppas att framtidens mediciner ännu bättre kan stoppa skov, kanske till och med bota sjukdomen och bygga upp skadade leder? Det är i alla fall en trygghet att veta att forskningen kring sjukdomen går framåt.

Skov innebär att en återkommande eller kronisk sjukdom flammar upp och symtomen förvärras under en tid; detta är typiskt för bland annat ledgångsreumatism.

När det gäller användningen av djurförsök inom forskning har hon sin uppfattning klar: hon anser att det är motiverat.

– Jag är djurvän och är emot djurförsök för att framställa kosmetika och liknande. Jag hoppas att djuren får ha det så bra som möjligt under tiden de är försöksdjur. Men jag är glad att möjligheten att forska på djur finns.

Kajsa avslutar med en reflektion:

– Kanske ska man vara glad att det finns så många människor som vill kämpa för djurens rätt, men ibland kan jag önska att de kämpade lika högljutt, eller ännu mer, för alla barn som far illa runt omkring oss hela tiden. Men det är socialarbetaren i mig som tänker så.

Lidande för djur eller människor?

Det är oetiskt att inte göra djurförsök, för utan dem hade vi inga läkemedel. Så resonerar forskaren. Djur kan känna smärta och lidande och det är därför inte rätt att använda dem i försök, menar de som företräder djurens intressen. Forskaren, veterinären och myndigheten – så svarar de på djurrättsorganisationens påståenden.

Förbundet Djurens Rätt är Sveriges största djurrättsorganisation med över 32 000 medlemmar. Djur kan, likt människor, känna smärta och lidande och det är därför inte etiskt försvarbart att använda dem i försök, resonerar Djurens Rätt. Därför arbetar de för ett avskaffande av alla djurförsök som inte ligger i djurens intresse.

Lars Ewaldsson är veterinär vid Göteborgs universitet och har jobbat med försöksdjur i över 20 år. Som försöksdjursveterinär är det hans uppgift att se till att djuren mår så bra som möjligt under försöket och sätta stopp när lidandet blir för stort. Han har tidigare arbetat inom andra områden inom veterinäryrket. Att han började jobba med försöksdjur kom sig av att han kände att han kunde göra mer nytta för djuren.

– Medan vården av lantbruksdjur mest handlade om att säkra ekonomisk vinst och de råd man ger husdjursägare inte alltid följs så har det man säger till forskarna effekt. Säger jag att försöket måste avbrytas är det sällan några upprörda känslor. En stor del av frustrationen jag kände på andra ställen slipper jag här, säger han.

Oense om alternativa metoder

Förbundet Djurens Rätt skriver på sin hemsida att det från forskarnas håll finns ett stort motstånd mot att byta till metoder som innebär mindre lidande för djuren. Camilla Björkbom är förbundsordförande för Djurens Rätt. Hon är kritisk till forskarnas engagemang för att hitta nya metoder och vilja att förändra sitt arbetssätt.

– Vanans makt är stor i det här fallet. Dessutom satsas det för lite pengar på utvecklingen av alternativa metoder säger hon.

Den bilden delas bara delvis av Lars Ewaldsson.

– Det finns inget omfattande motstånd. I realiteten är det så klart lättare att fortsätta att använda en metod som är beprövad och som man vet fungerar bra, men det finns ju alltid några som vågar, säger han.

Viveka Hillegaart är chef på enheten för försöksdjur på Jordbruksverket, den myndighet som ska arbeta för god djurhälsa i Sverige. Hon beskriver ett gott samarbete med såväl forskare som djurrättsorganisationer vid utvecklandet och förankrandet av nya föreskrifter kring djurförsök.

”Alla strävar åt samma håll – att djurförsök i förlängningen ska kunna ersättas.”

– Alla strävar åt samma håll – att djurförsök i förlängningen ska kunna ersättas. Sedan får väl varken forskare eller djurrättsorganisationer sin vilja igenom jämt, säger hon.

”Etiska ansökningar beviljas för lätt”
Innan ett djurförsök får påbörjas måste en ansökan om att få utföra försöket godkännas av en djurförsöksetisk nämnd där både forskare och djurrättsorganisationer finns representerade. De absolut flesta ansökningar som kommer in, 99 procent, godkänns. Enligt Camilla Björkbom var det Djurens Rätt som drev på införandet av de etiska nämnderna, men idag förhåller sig förbundet kritiskt till systemet.

– Som de etiska nämnderna ser ut idag fungerar de inte. De som värnar om djurskyddet är i minoritet. Andra problem är kollegial stämning forskare emellan, utebliven etisk diskussion och för dålig kunskap om alternativa metoder, säger Camilla Björkbom.

Lars Ewaldsson ser dock en annan anledning till att en majoritet av ansökningarna godkänns.

– Det är ett gediget arbete bakom varje ansökan. Innan ärendet tas upp av nämnden ska den läsas igenom av en veterinär, den ska godkännas av föreståndaren för djuravdelningen och den ska gås igenom av en beredningsgrupp från den etiska nämnden, säger han.

Att det höga antalet godkända ansökningar beror på bra förarbete är en syn som delas av Rikard Holmdahl, professor i inflammationsforskning vid Karolinska institutet.

– Det visar bara att forskare inte är djurplågare, utan har välmotiverade skäl till att göra djurförsök, säger Rikard Holmdahl.

Patienterna saknas i de etiska nämnderna
Rikard Holmdahl är i likhet med Djurens Rätt kritisk till de etiska nämnderna, men av andra anledningar.

– Idag finns inte patientorganisationer representerade i nämnderna. Det är konstigt att de som drar nytta av forskningens resultat inte finns representerade, säger han.

Rikard Holmdahl menar också att han skulle ha haft lättare att få pengar till sin forskning om han inte utfört djurförsök. Det finns specifika anslag att söka om man vill utveckla alternativa metoder, till exempel från EU. Men det finns inga anslag speciellt till djurförsök och många fonder är, enligt Rikard Holmdahl, försiktiga med att ge pengar till djurförsök eftersom de är rädda för dålig publicitet.

Att han skulle ha något emot att byta till metoder som är mindre plågsamma för djuren avvisar Rikard Holmdahl bestämt och pekar på att hans grupp har varit med och utvecklat en djurmodell för mindre smärtsamma försök.

När det kommer till det etiska i att göra försök på djur har Rikard Holmdahl sin personliga uppfattning klar.

– Det är oetiskt att inte göra djurförsök. Gjorde vi inga djurförsök hade vi inga läkemedel, och då hade människor fått plågas i stället.

Forskare mordhotas

Mordhot, brevbomber och skadegörelse. Det är vad många forskare som använder försöksdjur har fått utstå, däribland neurobiologen Colin Blakemore. Trots hoten har han i över 20 år förespråkat öppenhet och dialog i djurförsöksfrågor.

I Storbritannien var hot mot forskare som använder djurförsök vanligt från 80-talet och framåt. Men på senare år har hoten mot forskare i stort sett upphört.

Colin Blakemore är en av Storbritanniens mest uppmärksammade forskare. Han har blivit språkrör för forskning med djurförsök, men det är ingen självvald roll. Det var djurrättsrörelsen som valde Blakemore. I mitten av 1980-talet undersökte han uppkomsten av medfödda ögonsjukdomar. Som en del av forskningen sydde han igen ögonen på kattungar för att studera processerna i hjärnan.

Svarade på all kritik

Djurrättsrörelsen fick upp intresset för Blakemore och drog igång en kampanj för att han skulle förlora sin licens. Aktivisterna skrev insändare, delade ut flygblad och höll stora demonstrationer utanför hans hus i Oxford.

– Mina äldre kollegers råd var att jag skulle hålla låg profil och vänta tills det blåste över. Men jag bestämde mig för att besvara allt som skrevs om mig och min forskning. Det har inte varit den enklaste vägen, men jag är helt övertygad om att det har varit den rätta vägen i det långa loppet.

Fick brevbomb i julklapp

Medan Colin Blakemore försvarade sin forskning tog sig protesterna allt våldsammare uttryck. Rutor krossades i huset och både han och hans familj hotades till livet. Hans döttrar fick poliseskort till och från skolan. Vid juletid fick familjen en brevbomb i form av ett paket med ett kvarts kilo sprängämnen. Lyckligtvis öppnade dottern paketet i fel ände och bomben briserade aldrig. Trots den incidenten har Colin Blakemore aldrig tvivlat på sin öppenhet i djurförsöksfrågor.

– Jag rådslog hela tiden med min familj och även efter brevbomberna gav de mig sitt stöd. En viktig anledning var att mina döttrar redan i låg ålder fick komma till mig på laboratoriet och se vad jag arbetade med.

Fler deltar i debatten

På senare år har hoten mot enskilda forskare som använder djurförsök upphört i Storbritannien. Colin Blakemore tror att det huvudsakligen beror på att forskarna har blivit bättre på att visa på vinsterna med djurförsök. Hans egen forskning med kattungarna bidrog exempelvis till att vanliga former av barnblindhet idag kan förebyggas.

När Blakemore blev en måltavla för protesterna mot djurförsök på 1980-talet berodde det delvis på att han var en av få som försvarade djurförsök offentligt. På senare år har många av landets forskare deltagit i debatten.

– Nyckelfrågan är förtroende. Därför är det mycket viktigt att vi forskare berättar om vår forskning och varför vi använder försöksdjur, säger han.

Hon vill ha en öppen diskussion

Stamcellsprofessorn Karin Forsberg Nilsson är ordförande för expertgruppen för försöksdjursvetenskap. Hon vill arbeta för en öppen och rak kommunikation i försöksdjursfrågor.

– Det är viktigt att verka för ett öppet diskussionsklimat i dessa frågor för att upprätthålla förtroendet för forskningen hos allmänheten, säger hon.

Expertgruppen för försöksdjursvetenskap skapades för att ge stöd och råd till Vetenskapsrådet i frågor som rör djurförsök. Den ska också vara forskarsamhällets röst i försöksdjursfrågor. Uppsalaprofessorn Karin Forsberg Nilsson ser det som en ära att vara ordförande i gruppen och vill särskilt verka för att skapa en öppen dialog i dessa frågor.

– Försöksdjur är ett område som väcker mycket känslor och diskussioner. Därför är det viktigt att vi är helt öppna om vilken forskning som sker. Men vi kan inte bara vänta på att diskussionen kommer upp utan måste även vara med och initiera den, säger hon.

Egen erfarenhet av djurförsök
Som forskare vid Uppsala universitet har Karin Forsberg Nilsson en lång erfarenhet av att arbeta med försöksdjur. I hennes forskning om stamceller har det huvudsakligen handlat om genetiskt modifierade möss. Som ordförande i Vetenskapsrådets expertråd för försöksdjursvetenskap kommer hon att kunna arbeta mer övergripande med de här frågorna.

– Jag tror att jag blev tillfrågad både på grund av min erfarenhet som forskare men även på grund av mitt engagemang i de här frågorna när jag var biträdande huvudsekreterare på Vetenskapsrådet, säger hon.

Ett av expertgruppens viktigaste arbetsområden är att följa anpassningen av EU:s nya försöksdjursdirektiv till svenska förhållanden. Karin Forsberg Nilsson anser att gruppen med sin sammanlagda kompetens har en viktig roll att föra forskarsamhällets talan i de här frågorna. Hon tycker att det är särskilt viktigt att vårda och utveckla den svenska modellen med etiska prövningar.

Svensk forskning ska hålla toppklass

Karin Forsberg Nilsson vill också verka för att förhållandena för svensk forskning med försöksdjur ska vara i toppklass. För att nå dit krävs en satsning på försöksdjur som infrastruktur för medicinsk och naturvetenskaplig forskning. Och då handlar det inte bara om nya anläggningar och avancerade mikroskop, utan också om att ha de bästa djurmodellerna.

– För att de svenska forskarna ska ha möjlighet att konkurrera på den internationella arenan behöver Vetenskapsrådet fortsätta att främja den typen av infrastrukturella satsningar.

Tycker du att den här texten var hjälpsam och besvarade din fråga?