Vad är djurförsök?

Djurförsök
Här kan du läsa om djurförsök. Hur djuren tas om hand, vilka djur som används och vilka som utför djurförsök.

Vem jobbar med djuren?

Forskare

Forskarna planerar och samordnar djurförsöken. Det är deras uppgift att utveckla experimenten och tolka resultaten. Tillsammans med laboratorieteknikerna genomför de också försöken. En stor del av forskarnas vardag innehåller möten, planering av försök och insamling av ny kunskap. En stor del av arbetet sker framför datorer och det är forskarnas uppgift att dokumentera arbetet. De ska också rapportera till forskningsledaren hur arbetet fortlöper. Forskare inom medicin, vårdvetenskap, farmaci, biologi och miljövetenskap är några av dem som utför djurförsök.

Respekt för djuren

Åderförkalkning är orsaken till de flesta hjärt- och kärlsjukdomar. Forskaren Josefin Skogsberg gör försök på möss för att studera mekanismerna bakom sjukdomen.

– Möss är en bra modell när man vill studera ålderssjukdomar. De blir bara drygt ett år gamla och då går det bra att se hur en sjukdom utvecklas över tid, säger hon.

När Josefin Skogsberg läste biomedicinprogrammet vid Uppsala universitet hade hon inga planer på att arbeta med djurförsök. Idag har hon en forskartjänst vid Karolinska institutet i Stockholm och djurförsök har blivit en del av hennes vardag.

– Först var jag rädd för att hålla i mössen. Det märkte de direkt och blev stressade. I början blev jag biten flera gånger. Men idag har jag inga problem att hantera mössen.

Josefin Skogsberg tar fram sin mobiltelefon och visar hur man ska hålla i en mus på bästa sätt. Hon lägger handen över telefonen och tar ett stadigt tag om sidorna med pekfingret och tummen.

– Jag är inte rädd för djuren längre, men jag har fortfarande stor respekt för dem. Det är viktigt att ha kvar den respekten, det är ju levande varelser vi arbetar med, säger hon.

Mäter blodfetter hos möss

Josefin Skogsbergs forskning handlar om åderförkalkning, eller ateroskleros som det också heter. Förenklat handlar det om fett i blodet som fastnar i blodkärlen och förkalkas. I förlängningen kan det leda till en blodpropp och i värsta fall en hjärtinfarkt eller en stroke som resultat.

Åderförkalkning har flera orsaker och förvärras bland annat av rökning, fet mat och stress. Men det finns också viktiga genetiska faktorer.

– Det är många gener som styr åderförkalkning. Det jag studerar är hur de olika generna samverkar, säger Josefin Skogsberg.

För att göra det använder hon möss som har påverkats så att de utvecklar åderförkalkning. Hon mäter hur stor del av mössens blodkärl som har kalkats igen vid olika åldrar. Var femte vecka tar hon blodprov på mössen för att mäta halten av olika blodfetter. Hon tar också vävnadsprover från mössen för att se vilka gener som är aktiva under de olika faserna av sjukdomsförloppet.

Besöker ofta djurhuset
Arbetet är mycket självständigt. Josefin Skogsberg har lagt upp försöket tillsammans med forskningsledaren i gruppen, men genomförandet står hon i stort sett för själv. Hon har hjälp av en laboratorietekniker för att mäta aktiviteten hos olika gener i vävnadsproverna. Tre dagar i veckan besöker hon djurhuset för att prata med djurskötarna och se hur djuren har det.

Josefin Skogsberg vill gärna fortsätta att arbeta med hjärt- och kärlsjukdomar i framtiden.

– Det här är viktig forskning, hjärt- och kärlsjukdomar är en av den vanligaste dödsorsaken i Sverige idag. Vi behöver lära oss mer om de här sjukdomarna, säger hon.

”Forskning bygger på nyfikenhet”

Det konkreta hantverket i frakturbehandlingen fick Per Aspenberg att välja ortopedin. Fascinationen i forskningen ligger i experimenten – att prova en idé och se vad som händer.

– God forskning är en form av disciplinerad lekfullhet, säger Per Aspenberg, professor vid Hälsouniversitetet och överläkare på Universitetssjukhuset i Linköping (US), mer känd internationellt än hemma i Sverige.

Som liten skruvade han isär väckarklockan för att se vad som hände inuti. Samma drivkrafter finns bakom hans forskning i dag, när han testar vad som händer under skinnet när såret har sytts igen.

– Forskning bygger på nyfikenhet och lust att se vad som händer. I går var vi i labbet och undersökte hur belastning påverkat en skadad sena. Då såg vi att vissa saker hände på ett helt annat sätt än vi trott. Sådant tycker jag är jättekul, säger han.

Sätter Linköping på kartan

Han är professor och överläkare i ortopedi vid US och föreståndare för ett experimentellt laboratorium med fem anställda. Forskargruppen har nyligen visat att brutna ben kan läka snabbare med hjälp av läkemedel. Studierna i experimentell ortopedi sätter Linköping på världskartan.

– Vi kan göra så att en bruten handled läker lite snabbare, men måste fortfarande fråga oss vilken nytta det gör för patienten. I dag kan vi få skruvar att sitta bättre och proteser att hålla längre, men målet med forskningen är att det ska leda till ökad livskvalitet för människor.

Belastning påskyndar läkning
Experimenten görs genom djurförsök i många etapper innan de överförs till patienter. Forskargruppen har visat att råttors senor läker fortare dels om läkemedel tillförs och dels om de belastas. Ett enda träningspass fördubblade läkningshastigheten.

– Innan vi går vidare till patienten måste vi ha goda skäl att tro att det vi gör är bra. Om vi gör något som man inte vet innebörden av riskerar vi att skada människor. De kliniska försöken är målinriktade och handlar om att prova nya behandlingsmetoder som är bättre än de tidigare.

Själv anser Per Aspenberg att en av hans största upptäckter var när han kunde visa att en populär metod faktiskt inte fungerade. Han och kollegerna var missnöjda med behandlingsresultaten av ett nytt material som skulle framkalla benbildning. Per Aspenberg satte in det i sitt eget ben och kunde rapportera att inget alls hände.

”Det är nästan viktigare att slå hål på galna teorier än att ta fram nya.”

På det här sättet slapp patienter i Sverige bli behandlade med en metod som inte hade effekt, säger han.

Snickeriarbete lockade
Han hade tänkt sig en yrkesbana inom invärtes medicin, men när han provade ortopedin blev han fast. Ortopedens arbete på 70-talet var mycket konkret och hantverksmässigt, mycket likt en snickares, menar Per Aspenberg.

Då var han mest road av frakturkirurgi, av att skruva ihop benen så att det blev snyggt och prydligt, och få det som varit trasigt att bli helt. Nyfikenheten fick honom sedan att åka ner till den akademiska världen i Lund och börja forska.

– Jag hade tur och fick ta över ett laboratorium som en professor just hade lämnat när han flyttade därifrån. Allt fanns där, och det var bara att sätta igång och leka. Experimenten var vildvuxna och vi lärde av misstagen.

Här mötte han en instrumentmakare som blev en nyckelperson i forskningsarbetet genom sin förmåga att göra små experimentella implantat med manicker och skruvar.

– Jag kan skicka över en yvig skiss av en nykläckt idé och få tillbaka en modell av en protes eller ett träningsredskap några dagar senare. Han förverkligar idéer på ett mycket konkret sätt och efter 25 år kan vi läsa varandras tankar.

På fritiden är musiken viktig för Per Aspenberg och han spelar cello i Östgöta barock, Domkyrkans kammarorkester och periodvis i Linköpings symfoniorkester. Även här finns en koppling till forskningen.

– God forskning är en form av disciplinerad lekfullhet och samma sak är det med musiken. Lekfullheten behövs både när man tolkar ett nytt musikstycke och formulerar en forskningsfråga. Bra forskning ska vara kul.

Djurskötare

Djurskötare – Vem är det?

Djurskötarna har hand om den dagliga skötseln av djuren. Det är de som ger djuren mat och håller rent hos dem. Det är också djurskötarnas uppgift att se till att djuren mår bra och ett de får den medicinering de ska ha. Det är vanligt att djurskötaren också är den som opererar och ger djuren substanser som ska testas. Eftersom djurskötaren är den som har mest kontakt med djuren har de en viktig uppgift i att meddela forskaren och veterinären om djuren visar på avvikande beteenden eller sjukdomssymptom. De flesta djurskötare är utbildade på naturbruksgymnasium och kan också kallas för djurtekniker eller djurvårdare.

För djurens talan

Djurskötarna utfodrar, håller rent och sköter om försöksdjuren. De spelar också en annan viktig roll, de representerar djuren inför forskarna.

– Vi talar för djuren. Vår främsta uppgift är att se till att djuren har det så bra som möjligt efter de förutsättningar som finns, säger Ingela Bertilsson, djurskötare på Rudbeckslaboratoriet i Uppsala.

Här arbetar Ingela Bertilsson tillsammans med fem andra djurskötare. De har varsitt rum som de ansvarar för.

I Ingela Bertilssons rum står mössens plastburar i ställningar, så kallade reoler, längs väggarna. I varje bur finns två eller tre möss. På buren finns en lapp som talar om när mössen är födda, när de togs från sina föräldrar och vem som ansvarar för dem. De har också ett referensnummer som visar att forskningsprojektet har genomgått en etisk prövning.

– Det första jag gör på morgonen är att se till djuren så att allt är som det ska. Om någon ser hängig ut kontaktar jag den ansvariga forskaren. Tillsammans diskuterar vi hur vi ska hantera det. Är vi osäkra eller oense kontaktar vi försöksdjursveterinären som beslutar vad som ska göras.

Står upp för sin sak

Ingela Bertilsson har gått djurvårdarlinjen på ett naturbruksgymnasium. Hon hade inga planer på att arbeta med försöksdjur när hon började, men fick upp ögonen för det under en fördjupningskurs i utbildningen.

– Vi hade en mycket engagerad och bra lärare som fick mig intresserad av att jobba med försöksdjur, säger hon.

Annars är hundar Ingela Bertilssons stora intresse och hennes engagemang för djuren går det inte att ta miste på. Hon ser det som sin uppgift att föra djurens talan och hon tvekar inte att säga vad hon tycker.

– Är det någon som har en annan synpunkt än vad jag har får vi ta en diskussion om det. Jag tycker att det är jobbigt att se djur gå runt och ha ont för att forskarna ska få sina resultat.

Diskar mängder med burar

Ingela Bertilsson har arbetat som djurskötare sedan 2002. Hon trivs med sitt jobb, trots att det ofta är monotona rörelser och fysiskt tungt. En gång i veckan ska sågspånen bytas ut och burarna diskas. Ingela Bertilsson vet inte hur många burar hon rengör varje vecka, och hon vill inte heller veta det.

– Jag brukar ta en reol i taget. Det skulle vara för jobbigt på måndag morgon annars att veta hur många burar jag har framför mig, säger hon.

Allergisk mot urin
Hygienen är viktig. Som besökare i djurhuset är det ombyte från topp till tå och noggrann rengöring som gäller. Djurskötarna bär dessutom alltid hårnät och använder plasthandskar när de hanterar djuren.

Varje bur har egen ventilering och byte av sågspån sker alltid i dragskåp, främst för att undvika att djuren ska smitta varandra, men också för att skydda personalen. Trots det har Ingela Bertilsson utvecklat allergi, något som inte är ovanligt bland djurskötare.

– Jag har blivit allergisk mot mus- och råtturin. Jag känner särskilt av det när vi har större djurgrupper med många hannar, men oftast går det bra. Jag rekommenderar alla som arbetar med djur på det här sättet att använda munskydd, säger hon

Veterinär

Veterinär – vem är det?

Det är försöksdjursveterinärerna som är ytterst ansvariga för djurens hälsa. De kontrollerar att djurskyddslagen följs och ger råd till personal som jobbar med djurförsök. De sätter upp en plan för förebyggande behandling, till exempel vaccinationer och avmaskning. De behandlar även djur som blivit sjuka av annan anledning än att de deltagit i ett försök. Försöksdjursveterinären fungerar också som ett bollplank för forskarlaget vid modellutveckling, försöksplanering och genomförande av försöken. De hjälper även forskningsledaren att skriva ansökan till den etiska nämnden. Veterinären ska bedöma hur försöket påverkar djuren.

Ytters ansvarig för djurens hälsa

Astrid Fagraeus laboratorium på Karolinska institutet i Stockholm är den enda institutionen i Norden som har apor som försöksdjur. Därför vill många forskargrupper förlägga sina försök här, bland annat de som arbetar med hiv.

– Djurförsök på apor är särskilt känsligt ur ett etiskt perspektiv. De står ju oss människor väldigt nära, men det är just för att de är så lika oss som vi använder dem i försök, säger Mats Spångberg som är försöksdjursveterinär på Astrid Fagraeus laboratorium.

Taggtråd, stängsel och låsta dörrar är det första som möter besökaren på laboratoriet.

– Anledningen till de rigorösa säkerhetsåtgärderna är att vi arbetar med mycket smittsamma sjukdomar som skulle kunna orsaka stora problem om de spreds utanför huset, säger Mats Spångberg.

På Karolinska institutet, KI, sker en omfattande forskning som ofta kräver försöksdjur. Möss och råttor är de djur som oftast används i försöken, men det som skiljer ut Astrid Fagraeus laboratorium är aporna.

”Ska vi komma någonstans inom hiv-forskningen måste vi jobba med apor.”

– När det gäller hiv finns det inga andra djurslag som är känsliga för det här viruset. Ska vi komma någonstans inom hiv-forskningen måste vi jobba med apor. Deras immunförsvar ser likadant ut som hos oss människor, säger Mats Spångberg.

Uppfödda i fångenskap
Aporna som finns på KI är rhesusapor och krabbmakaker. Samtliga är uppfödda i fångenskap.

De bor i burar, men alla har tillgång till dagsljus och de oinfekterade aporna har möjlighet att vistas i en inhägnad rastgård utomhus. På Astrid Fagraeus laboratorium arbetar även en etolog, en expert på djurens beteende, som ser till att aporna får utlopp för sina naturliga beteendebehov.

– Jag har träffat på husdjur som lider mycket mer än våra försöksdjur. Här har vi full kontroll, vi vet hur vi använder djuren, varför vi använder dem och vi har bra personal som tar hand om dem. Därför har jag inga problem med att arbeta med djurförsök, säger Mats Spångberg.

Nära kontakt med djurskötarna
Som veterinär på laboratoriet är Mats Spångberg ytterst ansvarig för försöksdjurens hälsa. Han ser till att hälsoundersökningar sker när det behövs och arbetar mycket med förebyggande vård.

Tillsammans med forskarna lägger han upp försöksmodeller och hjälper till med de etiska ansökningarna. Han står också i daglig kontakt med djurskötarna.

– Den djurvårdande personalen är min förlängda arm. De rapporterar om det är något av djuren som uppträder avvikande eller visar sjukdomssymptom.

Varierande jobb
Mats Spångberg har alltid varit intresserad av djur, det var därför han blev veterinär. Från början var målet att arbeta på ett mer traditionellt sätt, men under utbildningen blev han intresserad av forskning.

Han började forska om sköldkörtelsjukdomar hos hundar. Senare blev han försöksdjursveterinär för ett läkemedelsföretag. Sedan 2001 har han varit veterinär på först Smittskyddsinstitutet och sedan Karolinska institutet och han trivs med sitt arbete.

– Det är ett omväxlande jobb. Jag arbetar nära forskarna och djurskötarna vid försöken. Men jag har också ofta kontakter utåt, med politiker, myndigheter, media och allmänhet. Den ena dagen är inte den andra lik, säger han.

Ansvarig föreståndare

Ansvarig föreståndare – vem är det?

Alla försöksdjursavdelningar ska ha en ansvarig föreståndare som tillsammans med veterinären är ansvarig för att djurskyddslagarna följs. Den ansvarige föreståndaren ska dessutom se till att det finns rutiner för arbetet med djuren, att det förs journal och att utrustningen fungerar. Den ansvariga föreståndaren ska finnas tillgänglig nära försökdjursavdelningen men får inte vara samma person som veterinären. Den ansvarige föreståndaren kan vara exempelvis läkare, biolog, apotekare, veterinär eller agronom. Dessutom ska föreståndaren ha minst två års arbetserfarenhet av försöksdjur, ha genomgått en utbildning i försöksdjursvetenskap och vara godkänd av Jordbruksverket.

Djurens bästa för ögonen

Katarina Cvek-Hopkins har jobbat med djur i hela sitt liv. Som ansvarig föreståndare på husdjursvetenskapligt centrum vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, i Uppsala ser hon till att avdelningens möss, råttor, fiskar och getter sköts enligt djurskyddslagarna.

– Jag tycker att det är viktigt att jobba för att våra försöksdjur ska ha det så bra som möjligt, deras välfärd är vårt ansvar, säger hon.

Som barn hade Katarina Cvek-Hopkins kaniner och marsvin, när hon blev äldre var det hästar och hundar som gällde. Direkt efter gymnasiet började hon arbeta som försöksdjurstekniker. Sedan utbildade hon sig till husdjursagronom. Tanken var att arbeta som rådgivare till bönder, men hon insåg snart att det inte passade henne.

Reagerade på förhållandena

Istället bestämde hon sig för att forska. Hon studerade mjölkproduktionens mekanismer och arbetade bland annat med getterna på husdjursvetenskapligt centrum. Innan hon blev ansvarig föreståndare där, hann hon även med att arbete som lärare, både på naturbruksgymnasium och på universitetet.

– Det känns som cirkeln har slutits. När jag började som försöksdjurtekniker 1985 reagerade jag på förhållandena för djuren. Då gav vi djuren vatten och mat på fredagen och sedan fick de klara sig till måndagen. Idag är jag med och arbetar för att djuren ska få det bättre, säger hon.

Ifrågasätter forskningsledare
Som ansvarig föreståndare är det Katarina Cvek-Hopkins ansvar att förhållandena för djuren är bra och att lagarna efterföljs. Hon besöker djuravdelningen och pratar med djurteknikerna med jämna mellanrum för att se att allt står rätt till. Det är också hennes uppgift att skriva under ansökningarna till de etiska nämnderna och hon har därför mycket kontakt med forskningsledarna på avdelningen.

– Jag ser arbetet med de etiska ansökningarna som min viktigaste uppgift som ansvarig föreståndare. Jag släpper inte bara igenom ansökningarna, utan ifrågasätter ofta vad forskningsledarna har skrivit.

Utvecklar burar
Jobbet som ansvarig föreståndare är inget heltidsjobb för Katarina Cvek-Hopkins, hennes huvuduppgift är att vara försöksdjursansvarig för hela SLU. Hon åker bland annat runt på universitetets utbildningsorter och håller kurser i försöksdjursvetenskap. Utöver det bedriver hon egen forskning. Hennes pågående projekt handlar om hur burar för laboratorieråttor bättre kan anpassas till djurens behov.

– Burarna är så låga idag. Till skillnad från möss klättrar inte vuxna råttor upp och ner i buren, de kan inte heller ställa sig på bakbenen och sträcka på sig, vilket är ett naturligt beteende.

Tycker om råttor
Det är ingen tvekan om att råttorna är Katarina Cvek-Hopkins favoriter. Hon har själv haft råttor som husdjur och uppskattar dem eftersom de är så sociala och snabba på att lära sig. Men hon har ett annat förhållande till djuren hon arbetar med än till sina egna husdjur.

– Jag tillåter mig inte att bli fäst vid försöksdjuren på samma sätt som jag blir fäst vid mina hundar. Vi har också haft får hemma som vi har fött upp och slaktat. Och visst känns det sorgligt när en gammal tacka dör, men det är ändå en gradskillnad till husdjuren som man har närmare hjärtat.

Fotnot: Katarina Cvek-Hopkins har nyligen lämnat arbetet som ansvarig föreståndare för att gå vidare till andra uppgifter.

Laboratorietekniker

Laboratorietekniker – vem är det?

Laboratorieteknikernas huvudsakliga uppgifter är att genomföra försöken och att analysera resultaten från dem. Det är till exempel de som opererar och ger djuren substanser som ska testas. De arbetar tätt tillsammans med forskarna och diskuterar metoder och resultat med dem. Laboratorieteknikerna har en viktig uppgift i att upptäcka brister i metodiken och är skyldiga att meddela forskare om några problem uppstår. Största delen av arbetstiden går åt till att analysera resultat med hjälp av datorer och andra hjälpmedel. De flesta laboratorietekniker har utbildat sig till biomedicinsk analytiker.

Genomför försöken

Karin Schön arbetar som laboratorietekniker i en forskningsgrupp. De utvecklar en substans som förstärker ett vaccins verkan på immunförsvaret. Substansen testas på möss för att förhoppningsvis kunna användas på människor om några år.

– Det känns meningsfullt att arbeta med forskning som kan göra livet bättre för mänskligheten, säger hon.

Karin Schön arbetade i kassan på Ica innan hon utbildade sig till laboratorietekniker, eller laboratorieassistent som det hette då, i mitten av 1980-talet. Sedan 15 år arbetar hon i en forskningsgrupp på institutionen för biomedicin vid Göteborgs universitet. Nu testar de en substans som är viktig för att ta fram ett vaccin mot influensa.

– Vi har arbetat med den här substansen i tio år och hoppas att snart kunna testa den på människor, men då måste testerna på djur fortsätta att visa goda resultat, säger hon.

Analyserar provresultat
Den största delen av Karin Schöns arbetstid går åt till att analysera provresultat på laboratoriet. Ett par dagar i veckan besöker hon universitetets djurhus. Där ger hon mössen de substanser som ska testas. Hon sköter även avlivningen av djuren.

– Jag hade inga planer på att arbeta med djurförsök när jag gick utbildningen. Jag hade tänkt mig ett arbete på sjukhus. Men sedan fick jag praktik här på universitetet och trivdes bra. Djurförsök är en del av jobbet, säger hon.

Självständigt arbete
Arbetsgruppen består av en forskningsledare, sju forskare och tre laboratorietekniker. Karin Schön har daglig kontakt med forskningsledaren och de andra laboratorieteknikerna. Hela gruppen har möte på måndagar och diskuterar tillsammans hur arbetet ska läggas upp.

Karin Schön sitter även med i ett par arbetsgrupper tillsammans med djurskötarna i djurhuset, i övrigt arbetar hon självständigt.

– Det är ett väldigt fritt och bra jobb. Jag lägger själv upp mina arbetsdagar och bestämmer när jag ska göra vad, säger hon.

Viktigt att vara lugn
Karin Schön undervisar även i djurhantering på universitetets försöksdjurskurser. Hon visar hur man håller djuren så att de inte blir stressade och bits.

– Många tycker att det är obehagligt att hålla i en levande mus första gången. Musen märker det och blir själv nervös. Det bästa är att bara vara lugn, det är något man lär sig med tiden.

Karin Schöns familj har kaniner och hon ser sig själv som djurvän. Försöksmössen har hon ett annat förhållande till än husdjuren. De har ett annat syfte. Men hon är noga med att försöksdjuren tas väl omhand.

”Alla som jobbar med djuren vill att de ska lida så lite som möjligt. De djur vi har här lever ett förhållandevis bra liv”

Tycker du att den här texten var hjälpsam och besvarade din fråga?