Lovande resultat för näthinneforskning
Illustration av en näthinnetransplantation.
Näthinnan och dess synceller, tapparna och stavarna, ger de synsignaler som håller halva vår hjärnbark i arbete. Därför är näthinnan så viktig, och därför är sjukdomar i näthinnan så drabbande.
Näthinnesjukdomar inte ovanliga
Dessa sjukdomar är inte heller särskilt ovanliga. Retinitis pigmentosa, som bryter ut i tonåren och gör sin bärare blind före 35 års ålder, drabbar visserligen bara en av 3 000 personer i Sverige. Makuladegeneration, som skadar gula fläcken, det område där synen är skarpast, drabbar en tiondel av alla 65-åringar och en femtedel av alla 75-åringar i västvärlden. Diabetesretinopati, en följd av diabetes, är en tredje allvarlig sjukdom i näthinnan.
Transplantat i kvadratmillimeter
Fredrik Ghosh är ögonkirurg men även forskare. Målet för hans forskning är att genom transplantation av frisk näthinna hjälpa patienter med näthinnesjukdomar. Det handlar visserligen än så länge — och kanske också i framtiden — bara om näthinnebitar på ett par millimeter i kvadrat, men även ett begränsat tunnelseende skulle vara en välsignelse för till exempel en patient med retinitis pigmentosa.
Vägen dit är dock lång. Först gällde det att utveckla en lämplig transplantationsteknik: att ta sig fram till rätt ställe utan att på vägen skada linsen, glaskroppen eller andra delar av ögat. På det stället ska man sedan göra ett snitt, och föra in det lilla transplantatet under den sjuka näthinnan utan att någondera blir skadat.
— Detta har vi nu lärt oss att göra i djurförsök. Vi har också visat att transplantatet inte stöts bort utan överlever intakt, med alla sina tappar och stavar, säger Fredrik Ghosh.
Överlever, men skickar inga signaler
På den framgången följde dock ett bakslag: transplantaten har visserligen överlevt, men håller sig envist isolerade från omgivningen. De transplanterade cellerna skickar inga signaler vidare till synnerven, och hela poängen med transplantationen går på så vis förlorad.
Fredrik Ghosh och hans medarbetare testar därför nu olika sätt att preparera transplantatet före operationen.
— När vi lägger en näthinnebit i odling i precis rätt ålder och den får ligga precis lagom länge får vi fram bara tappar och stavar och inte de många andra celler som också ingår i näthinnan. Vi har inte provat att transplantera en sådan vävnad ännu, men det är nästa steg, förklarar han.
Försök på grisar
En annan möjlighet är att en bit frisk näthinna kanske är till nytta även om dess celler inte får kontakt med synnerven. Försök på grisar med en djurversion av retinitis pigmentosa har nämligen visat att en transplantation förbättrar den sjuka näthinnan runtomkring transplantatet. Kanske bär den friska näthinnebiten med sig nyttiga tillväxtfaktorer som har en läkande effekt på den sjuka vävnaden?
— Detta är ett annat forskningsspår: att försöka maximera innehållet av tillväxtfaktorer i transplantatet i stället för att försöka odla tapparna och stavarna. Framtiden får visa vilken som är den bästa vägen, säger Fredrik Ghosh.
Framtida test på människa avgörande
Det slutliga testet kommer först i framtida försök på människa. Blir det någon skillnad, ser patienten bättre med det opererade ögat än tidigare? Att mäta näthinnans elektriska aktivitet på djur kan visserligen ge en fingervisning om dess funktion, men hur synen verkligen upplevs går ju inte att få fram i djurförsök.
— Men vi vill få mesta möjliga erfarenhet genom djurförsök innan vi går över till människor, säger Fredrik Ghosh.
Han får ofta brev från olyckliga patienter världen runt som läst om forskningen på internet, men aktar sig noga för att väcka några förhoppningar i förtid.
Text: Ingela Björck
Ansvarig utgivare: Mats Ulfendahl, huvudsekreterare ämnesrådet för medicin och hälsa, Vetenskapsrådet
Redaktör: Eva Barkeman, Vetenskapsrådet. Kontakt: Skicka e-post till redaktionen
