Outi Hovatta pekar på framstegen för embryonala stamceller.

Mänskliga stamceller kan odlas utan möss

Outi Hovatta, professor i obstretik och gynekologi, pekar på en rad framsteg under de senaste åren, som gör att man idag kan uppfylla dessa krav. Tidigare behövde embryonala stamceller från människa leva tillsammans med bindvävsceller från möss och blodvätska från nyfödda kalvar, för att klara av att växa och dela sig. Men numera kan man odla stamcellerna i rena näringslösningar, som bereds enligt exakta recept från renframställda kemikalier.

Ett viktigt steg var upptäckten att om man fäster proteiner som heter lamininer i botten på cellodlingsskålarna, så försvinner behovet av bindvävsceller från möss eller människor. Dessutom leder detta till att cellerna inte längre bildar hårda klumpar i odlingarna, utan lägger sig en och en bredvid varandra. Därmed behöver man inte använda så mycket våld mot cellerna när man ska späda dem för att få dem att föröka sig vidare. På så vis överlever fler celler detta steg, och odlingen går mycket snabbare.

Funkar i stor skala

Ett viktigt frågetecken kring terapier med embryonala stamceller är risken för att cellerna ska avstötas. Ett möjligt sätt att hantera detta är att precis som vid andra transplantationer behandla med läkemedel som trycker ner immunförsvaret (immunosuppressiva medel). Ett annat är att skapa en panel med olika stamcellslinjer med olika kombinationer av transplantationsantigener, så att alla patienter kan få celler med någorlunda god matchning.

Ett tredje sätt att undvika avstötning skulle kunna vara att istället för embryonala stamceller använda celler man tagit direkt från patienten, och "avprogrammerat", så att de gått tillbaka till att bli ospecialiserade celler, som på många sätt påminner om embryonala stamceller (inducerade pluripotenta stamceller, kallas de.) Outi Hovatta varnade dock för att de inte är exakt likadana som embryonala stamceller, och att mycket återstår att undersöka innan vi vet om de skulle fungera lika bra som dem. Därtill har det nyligen kommit förbryllande rapporter som tyder på att dessa celler kan reta immunförsvaret ordentligt även hos den individ de utvunnits från.

Eventuell tumörrisk

För det andra kan stamcellerna råka ut för genförändringar medan de odlas, och om en sådan förändring ökar cellens förmåga att dela sig snabbt, eller minskar dess tendens att dö, så kommer celler med denna genförändring att bli fler. Själva odlandet av stamceller gör alltså att cellerna riskerar samla på sig just de typer av mutationer, som kan bidra till cancer!

Därför menar Outi Hovatta att det är viktigt att fortsätta undersöka förändringar av arvsmassan hos embryonala stamceller som odlas. Dessutom är det uppmuntrande att de nya odlingsmetoderna med laminin gör att fler celler överlever, och att man därför inte behöver låta cellerna dela sig lika många gånger för att få de mängder celler man önskar.

De tekniska problemen med embryonala stamceller är därför, konstaterar Outi Hovatta, på väg att lösas. Under de närmaste åren förutspår hon därför att vi kommer att få se testerna av fyra olika terapier med embryonala stamceller, bland annat mot Parkinsons sjukdom, ryggmärgsskador och skador på näthinnan.
 
Text: Henrik Brändén
Från Vetenskapsrådet och Uppsala universitets konferens om stamceller, Uppsala 5-6 oktober 2011