Djurskötaren för djurens talan

I Ingela Bertilssons rum står mössens plastburar i ställningar, så kallade reoler, längs väggarna. I varje bur finns två eller tre möss. På buren finns en lapp som talar om när mössen är födda, när de togs från sina föräldrar och vem som ansvarar för dem. De har också ett referensnummer som visar att forskningsprojektet har genomgått en etisk prövning.

— Det första jag gör på morgonen är att se till djuren så att allt är som det ska. Om någon ser hängig ut kontaktar jag den ansvariga forskaren. Tillsammans diskuterar vi hur vi ska hantera det. Är vi osäkra eller oense kontaktar vi försöksdjursveterinären som beslutar vad som ska göras.
 

Stort engagemang

— Vi hade en mycket engagerad och bra lärare som fick mig intresserad av att jobba med försöksdjur, säger hon.
Annars är hundar Ingela Bertilssons stora intresse och hennes engagemang för djuren går det inte att ta miste på. Hon ser det som sin uppgift att föra djurens talan och hon tvekar inte att säga vad hon tycker.

— Är det någon som har en annan synpunkt än vad jag har får vi ta en diskussion om det. Jag tycker att det är jobbigt att se djur gå runt och ha ont för att forskarna ska få sina resultat.
 

Fysiskt arbete

Allergisk mot urin

Varje bur har egen ventilering och byte av sågspån sker alltid i dragskåp, främst för att undvika att djuren ska smitta varandra, men också för att skydda personalen. Trots det har Ingela Bertilsson utvecklat allergi, något som inte är ovanligt bland djurskötare.

— Jag har blivit allergisk mot mus- och råtturin. Jag känner särskilt av det när vi har större djurgrupper med många hannar, men oftast går det bra. Jag rekommenderar alla som arbetar med djur på det här sättet att använda munskydd, säger hon.

Text: Karl-Johan Börjesson