
Djurrättsrörelsen fick upp intresset för Blakemore och drog igång en kampanj för att han skulle förlora sin licens. Aktivisterna skrev insändare, delade ut flygblad och höll stora demonstrationer utanför hans hus i Oxford.
— Mina äldre kollegors råd var att jag skulle hålla låg profil och vänta tills det blåste över. Men jag bestämde mig för att besvara allt som skrevs om mig och min forskning. Det har inte varit den enklaste vägen, men jag är helt övertygad om att det har varit den rätta vägen i det långa loppet.
Medan Colin Blakemore försvarade sin forskning tog protesterna allt våldsammare uttryck. Rutor krossades i huset och både han och hans familj hotades till livet. Hans döttrar fick poliseskort till och från skolan. Vid juletid fick familjen en brevbomb i form av ett paket med ett kvarts kilo sprängämnen. Lyckligtvis öppnade dottern paketet i fel ände och bomben briserade aldrig. Trots den incidenten har Colin Blakemore aldrig tvivlat på sin öppenhet i djurförsöksfrågor.
— Jag rådslog hela tiden med min familj och även efter brevbomberna gav de mig sitt stöd. En viktig anledning var att mina döttrar redan i låg ålder fick komma till mig på laboratoriet och se vad jag arbetade med.
På senare år har hoten mot enskilda forskare som använder djurförsök upphört i Storbritannien. Colin Blakemore tror att det huvudsakligen beror på att forskarna har blivit bättre på att visa på vinsterna med djurförsök. Hans egen forskning med kattungarna bidrog exempelvis till att vanliga former av barnblindhet idag kan förebyggas.
När Blakemore blev en måltavla för protesterna mot djurförsök på 1980-talet berodde det delvis på att han var en av få som försvarade djurförsök offentligt. På senare år har många av landets forskare deltagit i debatten.
— Nyckelfrågan är förtroende. Därför är det mycket viktigt att vi forskare berättar om vår forskning och varför vi använder försöksdjur.
Text: Karl-Johan Börjesson