Djurrättsteori genom historien

Jeremy Bentham, 1789

Aristoteles (384-322 f kr) är kanske den person som har haft störst inflytande på människans syn på djuren. Han menade att naturen är en hierarki där de mindre begåvade existerar till förmån för dem som är mer begåvade. Människan är högst upp i rangordningen och skiljs ut från djuren genom hennes förnuft. Detta synsätt överfördes på 1200-talet till kristendomen av teologen Thomas av Aquino som ansåg att det är tack vare förnuftet som människan kan skilja mellan gott och ont.  
 
Djurrättsrörelsen växer fram
På 1600-talet ökade vetenskapsmännens makt och djurförsök blev allt mer populärt. De fick stöd av filosofen René Descartes som menade att djuren är själlösa maskiner som varken känner lidande eller smärta. I slutet av 1700-talet fick denna inställning mothugg då den brittiska filosofen Jeremy Bentham ifrågasatte antagandet att djuren inte kan lida eller känna smärta. Han blev nyttoetikens grundare och har spelat en viktig roll för djurrättsrörelsens framväxt.

På 1800-talet grundades de första djurskyddsföreningarna i Storbritannien. Charles Darwin komplicerade människans förhållande till djuren ytterligare när han 1859 presenterade sin utvecklingslära. Teorierna visade det nära släktskapsbandet mellan människor och djur och ifrågasatte på det sättet mänsklighetens moraliska överhöghet.

Moderna tänkare
Under 1900-talet har filosoferna Peter Singer och Tom Regan varit tongivande i djurrättsdebatten, men de har haft skilda utgångspunkter. Nyttoetikern Singer anser att djur har samma rätt som människan att få sina intressen tillgodosedda. Han menar att människor är artpartiska när de säger att ett människoliv är mer värt än ett djurliv. Rättighetsetikern Regan utgår istället från att djuren har vissa okränkbara rättigheter. Han anser att ingen, varken människa eller djur, någonsin ska behandlas som om hon vore enbart en behållare.

Text: Karl-Johan Börjesson