Anita Wengdell har varit engagerad i nämndarbetet i nästan trettio år som lekmannarepresentant för Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund (SDR) och Svenska djurskyddsföreningen.
— Det var här i Uppsala som försöksverksamheten med en nämnd startade 1976, berättar Mats. Kritik mot djurförsök har alltid funnits, och försöksverksamheten tillkom på initiativ av forskare som ville hålla en hög etisk standard på försöken.
Nytta mot lidande
Båda betonar att arbetet i de olika nämnderna kan skilja sig åt. I Uppsala tas de flesta beslut i enighet, efter ordentlig genomlysning i olika beredningsgrupper där ärendena förbereds. Det är sällan som ansökningar avslås helt, däremot måste de oftast kompletteras eller ändras. Forskare kallas in för att muntligt redogöra för sitt försök om det finns oklarheter.
— Vi har naturligtvis olika åsikter i nämnden, men jobbar systematiskt på att skapa ett positivt klimat och undvika personkonflikter oss emellan. Vi har alla det gemensamma målet att varje ansökan ska bli så väl genomlyst som möjligt, förklarar Mats.
Inte särskilt kontroversiella
Många av försöken som nämnden tar ställning till är förhållandevis enkla och inte särskilt kontroversiella, påpekar de.
— När man ser statistiken på hur många försöksdjur som används, ska man vara medveten om att väldigt många inte utsätts för plågsamma försök. Det är lätt att tro annorlunda, säger Anita.
Som exempel nämner de utsättning av lax i fiskodlingar vilket enligt svensk definition räknas som djurförsök, liksom försök med nya typer av beten eller foder för till exempel kor och hästar.
— Lidandet för djuret måste vägas mot syftet, vilket försök det än gäller. Men även ett till synes okomplicerat försök utan lidande för djuret ska ifrågasättas om syftet är otydligt, säger Mats.
Syftet bedöms
Han bläddrar i pappersbunten med ärenden och pekar på ett där syftet är att undersöka vilken typ av foder hästar föredrar att äta. Nämnden måste ta ställning till om ett sådant försök är av allmänt intresse.
— Vid en första anblick kan man tycka att det är väl bra att veta om hästar gillar 55 eller 75 procents torrfoder, men om det är ett sätt att få travhästar att springa ännu fortare, eller att göra utfodringen så bekväm som möjligt, då börjar syftet bli lite mer haltande.
— Man kan också förstå syftet bättre genom att titta på vem som betalar forskningen, inflikar Anita.
Allmännytta
Allmännytta och syfte — det är de vägledande orden för nämndens ledamöter.
— Ett viktigt, men svårt problem när vi ska bedöma allmännyttan, är mellan tillämpad forskning och grundforskning, menar Mats.
Tillämpad forskning är till exempel när en forskare vill pröva om ett ämne kan minska tillväxten av cancerformer som drabbar barn. Då är det lätt att se en allmännytta. Grundforskning kallas ofta sökande efter kunskap för dess egen skull. Det handlar ofta om att ifrågasätta gamla sanningar. Det är ofta genombrott inom grundforskningen som ger stora steg framåt i utvecklingen.
Inte för lyxproblem
Många gånger ställs nämnden inför svåra överväganden, ibland är det lättare att ta ställning. För att lösa människors lyxproblem ska inte djur användas. Det är Anitas bestämda uppfattning. Hon minns ett ärende om honkatters infertilitet.
— Det handlade om att hitta orsakerna bakom varför katter som löper normalt och som parar sig ändå inte blir dräktiga. Varför i hela friden ska man lägga ner pengar på den typen av försök när man vet hur många katter som överges varje år och behöver ett hem? Det är ett lyxproblem för raskattföreningar, och i såna fall har jag reserverat mig och i bästa fall fått fler med mig.
Dialog med forskarna
I den ansökningsblankett som varje försöksledare ska fylla i till nämnden finns bland annat uppgiften om "ringa", "måttlig" eller "avsevärd" svårighetsgrad på försöket. Bakom "avsevärd" finns lidande med i bilden.
— Alla försök måste vara väl genomtänkta, säger Mats. Ju större risk för lidande, desto tydligare krav har vi på att vi måste förstå vad som händer med djuren, hur länge de får användas och när försöket absolut måste avbrytas.
Vi är väldigt noga med att så kallade end-points ska anges, alltså hur och när ska djuret avlivas om allmäntillståndet försämras. Ibland föreslår vi inledande studier med några få djur för att få kunskap om hur djuren kommer att reagera och må. Dialogen med forskarna är mycket viktig.
Diabetes- och cancerforskning vanligt
Många djur, de flesta möss och råttor, används till diabetes- och cancerforskningen.
— Visst kan det vara plågsamt för djuren att de görs till diabetiker eller blir cancersjuka, och vi försöker till exempel sätta gränser för hur stora tumörerna får bli för att undvika så mycket lidande som möjligt. Ändå — i de här fallen, där man kanske kan komma fram till ett botemedel för cancersjuka barn, är syftet gott och jag kan acceptera ett visst lidande, säger Anita.
— För mig är det enkelt, fyller Mats i. Kan jag lindra lidandet för människor eller för andra djur med några väl genomtänkta djurförsök, då är de motiverade. Insulinet upptäcktes med hjälp av djurförsök, men bland diabetiker är överdödligheten fortfarande stor och lidandet ofta livslångt.
Alternativa metoder då?
— Andra metoder ska alltid anges i ansökan, men ofta finns det inga alternativ till de försök vi har att bedöma. Kanske börjar ett forskningsprojekt med cellstudier, men i slutfasen kontrolleras resultaten i djurförsök, säger Mats.
— Det har hänt att vi fått någon ansökan där det står att andra metoder är för dyra. Det finns absolut inget stöd i lagen för såna skäl. Finns andra metoder ska de användas. Punkt slut, deklarerar Anita.
Text:Nilla Johansson
Redaktör: Cecilia Johansson, Vetenskapsrådet. Kontakt: Skicka e-post till redaktionen
